Långhalsar, anyone?

Portugal är känt för sin goda mat från havet; nyfångad fisk och en uppsjö av spännande skaldjur. När jag besökte Lissabon upptäckte jag att det som anses vara en delikatess i ett land ibland kan mötas med viss skepsis hos andra, mer ovana, middagsgäster...som jag själv.

Vattnet är ständigt närvarande, här floden Tajo som mynnar ut i Atlanten i Lissabon.

Jag hade hört talas om långhalsar tidigare, eller percebes som de heter på spanska och portugisiska. Det är en typ av kräftdjur som lever på hårda ytor som klippor och stenar i havet. Jag har aldrig sett dem i Sverige men tydligen finns fyra, av 183, bofasta arter här.

En viss art långhalsar anses vara en delikatess och är enligt en del källor världens dyraste skaldjur. Anledningen till det höga priset är att de är farliga att skörda då de sitter fast på klippor vid Atlantkusten i Galicien och Portugal med höga och våldsamma vågor.

What you see is what you get - som man brukar säga.

Jag har aldrig varit i Galicien men när jag besökte Lissabon ville jag testa detta märkliga kräftdjur. I Portugal är långhalsar mycket vanligt förekommande och kostar en bråkdel jämfört med Spanien.

Naturligtvis ville jag gå på en riktigt bra restaurang och efter lite efterforskningar föll valet på klassiska Cervejaria Ramiro från 1956. Vi fick stå i kö i 30 min för att komma in men väl inne i restaurangen gick serveringen i rekordfart. Vi beställde en tallrik långhalsar, grillade räkor och friterad bläckfisk.

Långhalsarna har ett särpräglat utseende med en kloliknande topp på en bred, stjälkliknande bas täckt av grovt, mörkt skinn och smakar som kräftor men är något sötare. Som Göteborgare är jag inte främmande för skaldjur och jag äter det mesta men jag måste erkänna att dess inte helt aptitliga yttre påverkade mig något.

Trots den egentligen opersonliga behandlingen på restaurangen var det ett trevligt och minnesvärt besök fyllt av lysrör, vita pappersdukar (som blixtsnabbt byts vid varje ny gäst) och våtservetter. Jag vet inte om jag kommer att beställa långhalsar igen men jag rekommenderar alla att testa detta urtidsdjur.

Men skölj ner dem med en stor klunk vinho verde.

Medelhavets blomsterprakt - del 1

Få saker är härligare än att resa ifrån ett grått och kallt Sverige och landa i ett soligt land kring Medelhavet med färgsprakande blomsterprakt. Det är som att färdas från en film i svartvitt till en film i färg och ger direkt energi och livsglädje.

Bougainvillea och hortensia trivs på trevliga hotellet Meson de Sancho i Tarifa, Spanien.

Jag brukar försöka att planera in mina utlandsresor så att jag anländer vid lunchtid och det första jag gör är att leta upp en trevlig restaurang, allra helst med uteservering. En fräsch sallad, ett glas kallt, vitt vin, lite solsken samt närhet till blommor och hav är allt jag behöver här i livet. Speciellt blommor.

Kring Medelhavet blommar det året om och gräset är alltid grönt. Många gånger blommar det till och med mer under vår och höst då sommaren kan vara för torr.

Här kommer några av mina favoriter - men jag har många fler.

Den söta Blyblomman i exakt min favoritnyans av himmelsblått ser man ofta kring Medelhavet trots att dess ursprung är Sydafrika. Den finns även i en vit version.

Denna roliga buske kan bli riktigt hög och tillhör Änglatrumpetsläktet (mycket passande namn) och kommer ursprungligen från Sydamerika. Blommorna är stora och väldoftande.

Jag älskar den tropiska känsla som Bananplantan tillför. Den kommer ursprungligen från sydöstra Asien men har funnit sig väl tillrätta och är vanlig kring Medelhavet idag. Inget skulle göra mig gladare än att ha en egen liten täppa med några bananplantor och kanske en palm.

Varje vår köper jag med stor entusiasm medelhavsväxter och varje vinter blir jag lika besviken när de inte klarar sig i vår torra, mörka och alldeles för varma inomhusmiljö. Många har jag dock lyckats få att överleva genom att placera dem i vårt sommarhus med en temperatur på cirka 10 grader under vinterhalvåret. Det kan även fungera med ett uterum som är svalt under vintern. Jag vattnar växterna sparsamt cirka en gång i månaden och ställer ut dem så fort dygnstemperaturen ligger över 10-15 grader.

I mitt fönster hemma har jag en ledsen hibiskus och en slokande bougainvillea och i sommarhuset kämpar ett olivträd och några pelargoner. Just nu är jag på jakt efter Mimosa (växten alltså!), Oleander och Blyblomma för att skapa mitt egna lilla Medelhavshörn här i Göteborg. Håll tummarna!

Gourmetvinäger från Andalusien

Spansk vinäger gjord på sherry har en fyllig smak och är gott i grytor, såser, soppor och naturligtvis i din salladsdressing.

Denna Vinagre Jerez de Reserva har lagrats i minst två år. En Gran Reserva, har lagrats i minst tio år.

Sherryvinäger, vinagre de Jerez, är en populär ursprungsmärkt vinäger från Cádiz, Andalusien i södra Spanien gjord på, just det, sherry. Den produceras i området mellan Jerez de la Frontera, Sanlucar de Barrameda och El Puerto de Santa Maria. Vinägern kan göras på vin från antingen moscatel-, palomino- eller Pedro Ximénez-druvor och lagras mellan sex månader och tio år.

Lagringen sker vanligtvis på ekfat och man använder sig av ett så kallat solerasystem där faten staplas på varandra.

Det är en produkt som alltid har uppstått i anslutning till sherrytillverkningen i regionen men började inte att marknadsföras på allvar förrän runt 1950.

Jag älskar det torra landskapet i Andalusien, här med siluetten av en Osborne-tjur.

Ett av de mest kända vinproducenterna, som naturligtvis också framställer sherryvinäger, i regionen är Osborne Group som grundades redan 1772 i El Puerto de Santa Maria. Företagets logga är siluetten av en tjur och den välkända Osborne-tjuren finner man monterad väl synlig runt vägarna i hela landet. Från början var det en reklamkampanj för företagets brandy men ses nu som en symbol för hela Spanien.

Jag brukar passa på och köpa sherryvinäger när jag besöker Spanien men den finns att hitta i de flesta välsorterade matvaruaffärer i Sverige. Allra helst använder jag den i min salladsdressing då den ger en sötare och fylligare smak. Och den är ett måste i rödvinssåsen.