Dag och natt i Vejer de la Frontera

Los pueblos blancos är en serie vita byar och städer i provinserna Málaga och Cádiz i Andalusien. Min favoritby är Vejer de la Frontera och ett besök för att äta lunch, promenera eller beundra arkitekturen är ett måste om man befinner sig i regionen.

Vejer de la Frontera är en av många pueblo blancos i Andalusien, de flesta ligger i eller i närheten av naturreservatet Sierra de Grazalema.

Vejer de la Frontera är en bergsby i provinsen Cádiz belägen 200 m över havet och nås genom smala serpentinvägar. Byn är hemvist till drygt 12 000 personer men dess historia, vackra arkitektur och behagliga medelhavsklimat gör den populär hos besökare året om.

Jag och min man anlände till Vejer de la Frontera från kusten i juli 2017. Vi körde på slingrande vägar genom en kuperad trakt som dominerades av jordbrukslandskap, tjuruppfödning och apelsinlundar. Efter att vi hade checkat in på det enkla men trevliga pensionatet La Janda promenerade vi till centrum av byn för att äta lunch. Det var sent under siestan, gatorna var folktomma och hettan var nästan förlamande, de flesta restauranger hade inte längre öppet och husen hade stängda fönsterluckor och dörrar för att hålla värmen ute.

Under siestan håller sig de flesta inomhus för undgå den värsta middagshettan.

Till slut hittade vi en öppen restaurang och beställde några tapas. När vi fick vår mat insåg jag snabbt att Vejer de la Frontera inte var en by som alla andra. Våra croquetas, vår jamón serrano och vår gazpacho samt vinet var i toppklass och långt mer sofistikerad än maten på de flesta restauranger belägna i små bergsbyar.

Efter lunchen promenerade vi runt lite innan värmen gjorde oss för trötta och vi gick tillbaka till pensionatet för att vila innan middagen.

Vejer de la Frontera är full av pittoreska gränder.

På vår rundvandring såg vi många gamla kyrkor. Här är Virgen de la Oliva, byns skyddshelgon..

Estatua de la Cobijada - en staty av en kvinna iklädd Vejers traditionella dräkt, la cobijada, en heltäckande klädsel som täcker allt utom ett öga. Den har troligtvis sitt ursprung under 1500- eller 1600-talet och trots att den kan uppfattas som muslimsk tros den ha kristet ursprung. Idag finns mycket få kompletta dräkter bevarade.

Vid solnedgången lämnade vi pensionatet igen och det var som att komma till en ny plats. Plötsligt var det fullt av folk ute, bofasta samt spanska och utländska turister, barn lekte i gränderna och restaurang efter restaurang öppnade. De tidigare så tillslutna husen drog upp sina jalusier och det visade sig att Vejer de la Frontera var full av mysiga butiker och affärer som sålde korgar, smycken, keramik, souvenirer och exklusiva kläder. Det var till exempel då jag upptäckte det spanska märket La Jaca från Murcia.

Vi strosade runt en stund innan middagen, besökte butiker och min man klippte håret. Sedan åt vi en mycket god middag på en takterrass med utsikt över det mörka landskapet. Nästa dag var det dags för oss att bege oss mot kusten igen och vi satte in gps:en på Tarifa.

Jag har svårt att föreställa mig en mer rogivande utsikt.

Som alltid när jag besöker den Andalusiska landsbygden och upplever det lugna tempot, respekten för historien och njuter av det fantastiska landskapet långt ifrån köksöar, bilköer och airpods tänker jag att det är kanske är här som jag egentligen hör hemma.